31 mars 2009

Bamse fortsätter med sina äventyr

"Han är här", älskade j-la hund, och så kommer tårarna. Natten har varit full av spänningar. Hela familjen har varit engagerade. Nu förstår jag varför jag alltid vill köpa ficklampor, för att de finns aldrig hemma när man som bäst behöver dem. Igår kväll skulle vi gå ut och kissa en sista gång, kortisonet är väldigt vätskedrivande så det gäller att försöka tömma blåsan. Det blåste mycket ute, han ville helst inte gå ut så jag följde med honom. Första benlyftet tar nästan 30 sekunder, jag ställde mig i lä av dörren och hoppades på ytterligare ett benlyft då det minskar risken för en pöl på golvet. Han gick in i buskarna och jag började fundera på alla hans hyss och upptåg under åren. Egentligen skulle han kunna gå lös nu på promenaderna, risken för smitning är liten eftersom han knappt orkar gå längre, kopplet är mer till för att få honom med, tänkte jag.

Några av hans äventyr flashar förbi mitt minne. Vänta, vad tyst det blev, "Bamse", det är inte möjligt, "Bamse", f-n. "Bamse har stuckit", ropar jag till resten av familjen. Klockan var halv tolv och alla slängde på sig kläder för att kunna gå ut och leta. Vi letade och letade. Det var en omöjlighet att en hund som knappt orkar gå kunde försvinna så spårlöst, så snabbt, han kan inte ha gått så långt. Det var som om alla tankar jag hade haft när jag stod där i dörren blev förverkligade mitt framför mina ögon. Rädslan vaknade, en sjuk hund som inte har ork, som inte är pälsad, som inte klarar sig själv. Vi hade en gång en mycket tam kanin som gick lös ute och kom när vi ropade. Våren när han var tio år lockade honom inte som tidigare vårar. En dag gick han dock ut och försvann. Vi letade i veckor men hittade inte ett spår. Flera år efteråt fanns fortfarande oron att någon annan hade tagit honom. Först tio år senare när vi flyttstädade hittades rester som kunde stilla den ovissheten.

Jag var förtvivlad, alla var oroliga. Rädslan att han hade gått undan för att söka ro var värre än rädslan att han hade gått igenom isen i sökande efter vatten. Vid ett möte med räven skulle han inte ha en chans. Både Maya och Tyra markerade på samma ställe, Ted smög in på grannens trädgård, men hunden var som uppslukad. Vi tog bilen men han borde inte ha kommit så långt. Två timmars letande utan något reslutat. Jag ringde min vän Inger, eventuellt kunde en av hennes hundar spåra honom men jag lyckades inte väcka henne med signalerna, måste ha sovit riktigt gott! Klockan blev över två, tjejerna gick och la sig. Jag var både arg och förtvivlad men känslorna gick inte att greppa. Tänk om han inte orkar gå hem igen, tänk om han får ett krampanfall, tänk om han fastnat eller krupit under något. Vid hans tidigare äventyr har han verkligen lyckats hålla sig undan ända tills det är dags att gå hem, då kommer han ofta gående på vägarna med sitt fåniga leende över hela ansiktet, hela hunden skrattar.

Rätt som det var såg jag hans pigga ögon i fönstret på dörren, "Han är här" skrek jag och öppnade dörren, "Älskade j-la hund". In gick en kavat hund direkt mot vattenskålen, han var mycket törstig. Han hade fått ett rejält skrovmål, det syntes på magens omfång. En mycket paradox känsla uppstod, så skönt att han kom hem igen, så skönt att få vara nära honom ett litet tag till, ändå vet vi att det inte är så många dagar kvar och det ligger i vårt beslut. Sista äventyret för Bamse!