Högsta hönset har rangordnat alla djurarter

Av Yvonne Mattsson

Startskottet var 1922, en norrman upptäckte att det i hönsgården fanns en rangordning bland hönsen. En var högst i rang och bestämde över alla, en var nästhögst och bestämde över alla utom den högsta och så var rangordningen rätt igenom hönsflocken till den lägsta, från högsta hönset till hackkycklingen. Den stackaren bestämde inte över mycket.

Det kanske är svårt för oss idag att förstå att denna upptäckt väckte stort intresse. Vi får då komma ihåg att samhället fortfarande inte var så utvecklat som idag. Hur många kunde tidigare ägna sin tid åt att studera djurens beteende och forska? Darwin och Carl von Linné, vem mer? Kanske låg det i tiden, samhällsutvecklingen var i en brytpunkt, industrialismen etablerades, fackföreningarna formades, depression medförde uppror. I denna nya era, påverkades säkerligen uppfattningen om att alla levde i en värld av rangordning.

Visserligen har det i alla tider, i alla samhällen funnits någon form av struktur där någon har haft större makt än de övriga medborgare men denna upptäckt om strikt rangordning väckte intresse och spred ringar på vattnet. Flera forskarpionjärer började studera djurens beteende, etologi. Fanns det en ordning som kunde beskriva djurens beteende i flocken? Påverkades deras beteende av positionen i flocken? Djurparkerna var redan etablerade och blev en stor tillgång eftersom det var svårt att följa de vilda djuren i naturen. Flera studier bekräftade sedan iakttagelsen i hönsgården, det fanns en rangordning, så även i vargflocken, våra hundars stamfäder. Detta tänkande har sedan legat som grund i hundträningen, periodvis med extremt ledarskapstänkande då beröring, klappar och godis ifrågasatte auktoriteten på hundföraren.  

Intressant är att denna övertygelse om rangordning har levt kvar länge, in på 2000-talet, ända tills det började bli möjligt att studera vargar som lever i vilda flockar. Möjligheten blev verklig med ny teknologi. Nu kunde man följa de vilda vargarnas beteende på avstånd och den sanna verkligheten kunde studeras.  Vi hade missat en viktig faktor av stor betydelse. En vargflock i hägn är sammansatt så att djurskötarnas arbete underlättas. Exempelvis skulle det inte vara möjligt av säkerhetsskäl att ha tikar och hanar i samma hägn. Sammansättning styrdes av andra parametrar än djurens egna val. Mellan djuren råder en tvungen acceptans, ingen kunde fly . Den som visar sig starkast och har störst erfarenhet blir naturligt ledare, ett ledarskap som förtjänas av de övriga i hägnet. Den rollen kan djurskötarna förstärka och därmed öka lugnet så att det blir säkert i djurparken. Det har hänt att ledarvargen förbrukat sitt förtroende gentemot de andra vargarna och snabbt har en annan varg tagit över rollen, ett sådant misstag kostar oerhört mycket och acceptansen mot den vargen är inte stor efteråt.

I de vilda flockarna är det naturen som skapar förutsättningarna. En hona och en hane bildar flock och lever sedan tillsammans med sina avkommor. Vissa av avkommorna är självsäkra individer som beslutar att vandra vidare för att skaffa sig en partner och bilda egen flock medan andra väljer att vara kvar. I den vilda flocken hjälper alla till, situationsanpassat ledarskap råder men föräldrarna är alltid alfaparet. I flocklivet finns många uppgifter och den som är lämpligast för ändamålet utför. Någon är bra på att spåra, en annan ställer bytet, en tredje attackerar och dödar. En skadad varg kan också vara till nytta genom att vara valpvakt under jakten. Att en varg från ett annat revir skulle släppas in i flocken är högst osannolikt. Valparna lär sig ganska snart vilka som ingår i flocken och att larma när det kommer fiender.

Detta är lite roligt tycker jag, den vilda vargflocken bestående av mor, far och avkommor är att se som våra familjer, mamma, pappa, barn, naturligt ledarskap råder förhoppningsvis, dock kan det bli uppror under tonårstiden. I hägnet har inte vargarna valt ut sina rumskamrater, de tvingas tillsammans, precis som vi människor på en arbetsplats, i skolan eller vid militärtjänstgöring! Där blir en ledare utsedd att agera som organisationens främste. Inte sällan finns en hierarki för att säkerställa verksamhetens flöde, struktur och ansvar, tänk rangordning. Detta är den normala organisationsstrukturen och få organisationer har fungerat en längre tid utan denna ordning.  Den utsedde ledaren måste förhålla sig till medarbetarna så att förtroendet fortfarande uppfylls och arbetet kan fortskrida utan problem.  Likaväl är detta fenomen naturligt i hägnet, någon tar på sig ledarrollen bland vargarna, missköts uppgiften utmanas han/hon. Slagsmål avgör vem som vinner och visar vem som bör vara ledaren. Är det inte lite lustigt att tänka på våra arbetsplatser? Strejker? Skandaler? Intriger? Maktskiften?

Ny forskning är intressant och trots att hunden har bott i vår närhet länge så är det fortfarande mycket outforskat. Om inte den strikta rangordningen existerar, hur förhåller sig då hundarna till varandra i vårt samhälle? Hur ser grannhundarna på varandra, tillhör de samma flock?  Det kanske förklarar varför många hundar är ganska stökiga i samband med könsmognaden, dags att vandra vidare. Vad innebär det att hundarna kissar över varandra, har det betydelse eller är det bara ett bra ställe att markera att de har varit där? Hur splittrade blir hundarna av att vi ständigt förändrar flockens konstitution? Eller blir det rent av en rangordning när vi bestämmer hur flocken ska se ut? Kan det jämställas med vargarna i hägn? Att vår roll är viktig för hundarna råder ingen tveksamhet om. Vi har en stor makt bara genom att vi bestämmer när de ska gå ut, vilka de ska träffa och vad och när de ska äta. Men gör vi oss förtjänta som ledare? Kan vi människor bilda flock med hundarna?

En annan studie utförd i London gjorde följande iakttagelse. De undersökte hur villiga hundarna var att leka med matte/husse beroende på om de var en eller flera hundar i familjen. Det visade sig att hundar som bodde i flock med en eller flera andra hundar lekte mer och tog mer kontakt med matte/husse än hundarna som levde som ensamhund. Nu kan det finnas flera förklarande orsaker till detta som exempelvis att den som har fler hundar ständigt påminns av hur viktig leken är för hundar och att de hundarna är vana att ta social kontakt.  

Ett vanligt problem i samband med hundproblem är att ägaren inte kan leka med sin hund. Belys den enkla frågan; Hur leker du med din hund? Jag menar hur har ni roligt tillsammans, ömsesidigt, en äkta sann relation? Vi får inte låta oss luras av det som kallas ledarskap, bara för att chefen är chef så behöver vi inte älska personen men respektera. Det är inte säkert att hundarna ser oss så som vi ser dem. Vi är en resurs som hjälper dem med många bekvämligheter.  Vi kommer aldrig att kunna ersätta deras hundkompisar och vi kan aldrig ersätta andra människor omkring oss med hundar, vi är två olika arter. Vi kommer heller aldrig kunna ersätta leklusten med andra hundar, vi är människor. Men genom att studera hundarna i olika sammanhang, lära oss läsa deras kroppsspråk, kan vi förstå mycket hur de uppfattar händelser i olika situationer. Det är vårt ansvar att försöka sätta oss in i deras perspektiv och förstå. Vår uppgift att fixa en tillitsfull vardag som skapar trygghet och värme.

Nu när vi har förstått att den gamla tolkningen av rangordning inte längre existerar, så kanske vi ännu mer måste förstå att flocktillhörighet för hundar har stor betydelse. En ny fråga blir viktig, hur ser hundarna på flocktillhörighet i dagens sociala samhälle? I hundsammanhang pratas det om primär och sekundär flock, vad skulle kunna vara en sekundär flock i den vilda vargflocken? Är det något som vi människor hittat på för att kunna acceptera att vi faktiskt har våra hundar i fångenskap? Alla hundar är inte lika flockberoende, det skiljer sig både på ras- och individnivå, de har olika benägenheter att bilda flock. Det är lätt att tro att hundarna också vill ha ett socialt liv precis som vi. Troligen ser alla hundar situationer på olika sätt men jag som ansvarig för min hund måste tyda min hunds uppfattning om situationen. Hur lätt bildar min hund temporära flockar? Tar jag inte det ansvaret får jag relationsproblem till min hund, jag blir ingen pålitlig ledare. Hundarna pratar hela tiden till oss genom sitt kroppsspråk och uttrycker känslor i alla situationer.

Jag ser hur de situationsanpassade rollerna ständigt förändras så tydligt hemma i min hundflock, en flock som är en ganska naturligt formad med mamma, pappa och två döttrar, visserligen en bonuspappa. Det är hälsningsceremonier på morgonen med höga och låga svansar. Rollerna växlar, hemma och ute på promenader, beroende på de olika situationerna. När ungtikarna löper håller mamma dem under strikt uppsikt, jag kan bara sitta och beskåda scenerna, men under löpperioden kommer ingen nära hennes hane. Det är som en levande teater hemma hos mig, en evig lärande teater.

Är vi medvetna om hur hundarna uppfattar sin verklighet? Verklighet? Nuet är verkligheten. Kanske har vi något att lära oss av djuren som lever i nuet? I djurens värld har jag svårt att tänka mig en diskussion om jämställdhet. Vi kanske har mer att lära av djuren än vi tror.