Passion för mat

  

Vi hade en katt en gång, Trisse som, likt de flesta andra katter, hade en passion för skaldjur vilket inte är något konstigt. Men det fanns något som nästan stod högre på menyn. Om det i huset serverades pizza och allra helst Calzone så tog det inte lång tid förrän det fanns tassavtryck på pizzan. Han blev helt galen och mycket ost skulle det vara så att det riktigt fastnade i tänderna och han var tvungen att ta tassarna till hjälp. Efteråt slickade han tallriken ren, skinande blank, till och med pizzasalladen åkte med i bara farten.

 

Typiskt för barn är väl att de har favoriträtter som de skulle kunna, om de bara fick, äta alla dagar i veckan. När min ena dotter var fem år och gick i simskolan så gjorde de en lek i vattnet där alla barn fick säga sin favoriträtt. De var pannkaka, köttbullar och spagetti, korv och pommes frites och andra typiska maträtter för barn tills min dotter fick ordet och sa "plankstek". Det utbröt ett högljutt fniss bland föräldrarna och maken som var med log litet generat. Nu fyra år senare önskas vitlöksgratinerade sniglar på födelsedagsmiddagen. Maken och jag har diskuterat en hel huruvida det är positivt eller negativt att uppfostra barn till gourméer. Helt klart är att det är dyrt och att vid eventuella romantiska, mysiga hemmamiddagar för att vårda vår kärlek till varandra är vi fem till bordet.

 

Vi hade en kanin en gång och om honom kan det berättas en massa roliga händelser. Han hade faktiskt inte en passion för elektriska sladdar och inte heller för diaréframkallande morötter utan han föredrog gröna ringar inhandlade på zoo-affären. Nu kanske ni undrar hur en kanin förmedlar sådant? Jag säger bara, ni skulle ha träffat Pysen.

 

Vissa hundar verkar ha en passion för allt ätbart, tillagat som icke tillagat, inga detaljer om detta. Vår hund, Bamse, äter inte allt urskillningslöst utan har helt klart en del favoriter. Fredagskvällar är familjens myskväll och även hundens favoritkväll med mycket godsaker.

En fredagskväll hade avslutats utan att något mys hade serverats av någon bortglömd anledning. Jag och hunden var trötta efter ytterligare en veckas arbete och hade gått och lagt oss på övervåningen. Maken hade som vanligt somnat till när vi andra tittade på TV men vaknade nu till för att avsluta veckan på ett värdigt sätt med en GT. Han gick ut i köket, hämtade nödvändiga ingredienser och lite snacks. Det var tyst i huset förutom TV:n som brummade lite, maken öppnade locket på Pringles-burken och som utskjuten ur en kanon stod hunden vid övre trappsteget, vädrade med nosen och rassel nerför trappen och upp i husses knä. ’Gröna Pringles, jag tackar jag, tänkte du äta dem alldeles själv? Tror inte det.’, sa hunden.

 

Hans passion är gröna Pringles och det ska vara gröna med smaken sour creme. Om vi vid något tillfälle har valt att prova en annan sort tittar han på oss och undrar vad det ska vara bra för och har en min som säger ’Jag äter väl en för din skull, matte’. Godiskontot har också höjts sedan vi fick hund, att en hund kan vara så osynligt snabb. För varje godisbit jag stoppar i mig vill han också ha en, han tittar så bedjande på en med sina stora bruna ögon och så går han runt bordet till alla de andra, det innebär att han äter fem gånger mer godis än mig….

 

Av Yvonne Mattsson 2001-07-19