29 mars 2009

Vår Bamse är allvarligt sjuk

Tidigare i veckan var jag säker på att stunden hade kommit för oss att fatta det mycket jobbiga beslutet. Nu är vi fler personer i familjen. Jag är den som hela tiden är i hans närhet, medan de andra i familjen ser honom endast korta stunder och inte förstår hur dålig han är eller vill förstå. Ordet respekt får en märklig betydelse, men självklart måste jag respektera dem samtidigt som Bamse tittar på mig med uppgivna ögon. Många tårar har redan flödat nerför mina kinder. Tiden som återstår är begränsad, den tid som alla som skaffar hund är så medveten om men som blir så påtaglig först nu.

I fredags morse pratade jag med veterinären. Vi hittar inte felet eller troligen felen, inga prover visar någonting men symptomen är många och allvarliga. Jag meddelade hans tillstånd. Hon ville att vi skulle komma in direkt och hade förslag på ytterligare prover. Min förhoppning tändes återigen. Nya blodprover, ultraljud och fler analyser, hela kliniken är snart involverad i hans fall. Bamse är nu ett svårt fall till skillnad från det första besöket då vi nonchalant fick veta att han hade rävskabb. Vi trodde inte alls på den diagnosen och anade redan då att det var mer allvarligt än så. Drygt fem veckor har gått sedan dess och rävskabb är avskrivet. Fler och fler symptom dyker upp och senare på eftermiddagen sjönk hoppet igen. Blodprovet visade att ett av värdena var för lågt men det tydde på en sekundär orsak, det gav ingen mer information och fler prover skickas iväg för analys.

Han är en hund som förstår väldigt mycket och jag är fullständigt säker på att han dessutom med sin mycket sensitiva förmåga kan förstå mina känslor och är därmed fullt medveten om situationen. Det är så svårt men hur ska man göra när man behöver öppet resonera om svåra saker, låsa in honom i ett annat rum? Det räcker inte, min övertygelse är att om vi ibland kan känna att stämningen är tryckt när man stiger in i ett rum, så kan djur utläsa massor med information också. Jag tror på en öppen dialog, det fungerade i familjen när Ting var svårt sjuk och jag tror på sanningen, den nakna ärliga sanningen. Det är ändå inte lätt...

På lördagsmorgonen kräktes han upp maten, och mycket mer. Rester av söndagens födelsedagsfirande kom ut, ett nästintill imponerande paket. Efteråt var han lite piggare och det är han idag också. Situationen är inte längre akut även om han fortfarande är väldigt sjuk. Nu väntar vi på några prover, kanske kan han vara med oss ett litet tag till. Avsked är så svåra.

Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur!