Ja, då hade jag äntligen blivit hundägare efter att ha tjatat i mer än ett kvarts sekel. Jag hade många gånger gått på hundkurs i fantasin men nu var det verklighet. Det var dock med en viss spänning och osäkerhet som jag åkte till brukshundsklubben den första gången. För jag hade hört att hundägare var mycket fördömande och förmanande, nästan värre än småbarnsföräldrar som läser alla råd och rön om vad som är bäst för barnen. Min hund var redan 15 månader när vi skulle påbörja kursen och jag visste inte riktigt vad som förväntades av varken honom eller mig. Jag tyckte att han var ganska duktig ibland… Hursomhelst vi skulle gå på kurs för att lära oss mer. Mina farhågor om bästvetande hundägare kunde snabbt elimineras.
Hundgodis skulle förenkla inlärningen och med fickorna fyllda radade både hundägare och hundar upp sig för den första lektionen. Bamse var så duktig, inkallningar, sättande, fritt följ, inte några problem. Svårast hade nog jag, vilken sida skulle han vara på och jag som inte kan höger eller vänster. Belöningen var verkligen ett hjälpmedel, det hårdtuggade godiset gav mig tid att tänka efter mellan varje övning men det tog slut alldeles för fort. När så instruktören kom fram till oss kändes det lite pinsamt, det går ju inte att säga ’Tyvärr, vi kan inte göra mer idag för godiset är slut’. Han bjöd Bamse på något väldigt gott och rekommenderade Frolic. Som tur var varade inte övningarna på gräsplan, oops, jag menade appellplan så lång tid den första lektionen och det blev dags för lite teori.
Nästa gång hade jag med mig Frolic, de var ganska stora men jag hade stora fickor så det var inga problem. Övningarna gick som en dans, Bamse kunde nog snart bli lydnadschampion. Med blixtens hastighet och full koncentration utförde han allt vad jag bad honom om. Jag tyckte dock att blicken var lite väl mycket fokuserad på min hand men enligt instruktören så skulle vi belöna med godis eller lek. Jag hade med mig en leksak men det var helt klart bara jag som kunde roas av den tygtrasan. Att leka var inte riktigt Bamses grej däremot var godis hans grej.
Efter en halvtimme började Bamse se lite annorlunda ut och han var inte alls så kvick längre. Jag uppmuntrade och försökte låta så glad och inspirerande men han bara tittade på mig ‘Jag orkar inte mer, matte’. ‘Ja, men du brukar väl kunna hålla igång, vi springer lite’, fortsatte jag. ‘Wraap’, svarade Bamse och Frolic uppenbarade sig i gasform. Jag meddelade instruktören att min hund inte kunde koncentrera sig längre och det passade precis in i tidsschemat då det var åter dags för ett teoripass.
Väl inne i lektionssalen tog jag upp frågan om Frolic och lindade in mitt problem genom att påpeka att jag hittat Frolic på hundmatshyllan och inte bland hundgodis därmed fick jag veta att man skulle dela dem i mindre bitar. Inte undra på att Bamse hade blivit mätt, jag hade proppat i honom hela bitar Frolic konstant i över en halvtimme. Det måste ha varit dagsmängden för flera dagar. Gången därpå hade jag delat Frolic-bitarna i minst fyra delar.
Efter avslutad hundkurs var det dags att börja banta Bamse som började göra själ för sitt namn. Tänk, att på något sätt behöver man alltid arbeta med sin hund.
Av Yvonne Mattsson / 2001-07-19