Min syn på rasen kooiker                                                                                                                                        Sidan uppdaterades senast 2009-07-09 

Kooikerhondje är en underbar ras och dessutom otroligt vacker. En hund som älskar sin familj och har en sensitiv förmåga. Den är mycket lättlärd men är också självständig och kan ibland visa sin egensinniga sida och då för tålamodet en prövning. Kooikern skaffar sig ofta mycket personliga egenheter som ofta bjuder till skratt. Det är en smart hund som är mycket kommunikativ och som gärna vill följa med överallt utom till veterinären. Deras fagra yttre kan verkligen luras och man kan göra det betydligt enklare för sig genom att skaffa en annan hundras med mindre reaktionsförmåga. För om kooikern ska bli så underbar som den kan bli, så behöver den stimuleras mycket.

Kooiker har en stark jakt- och undersökningsfunktion men mindre benägenhet för kamp. Beroende på vad man tänker sysselsätta sin hund med så bör man meddela uppfödaren så att man får en valp som passar ändamålet. Den kamplust som valpen har bör man sedan medvetet underhålla då det blir mycket lättare att träna hunden och göra den till en social lek som stärker gemenskapen. Familjen är den starka flocken och kooikern vaktar hemmet. Andra personer får efter granskning gärna ingå i flocken. Kooikrar kan leka tillsammans och bildar lätt flock med varandra men har svårare att bilda flock med andra raser. Annars så har kooikern ett tydligt signalsystem och med sin exteriör uppfattas den sällan som ett hot för andra hundar.

Kooikern är en ras med stor kapacitet men det är ingen lätt ras. Den är dock mycket anpassningsbar så om den inte blir stimulerad så visar den inte sin kapacitet självmant. För att kapaciteten ska komma fram krävs att den får träna och ett tydligt ledarskap som är uppbyggt på samarbete och konsekvens. Fungerar det så kan en kooiker komma hur långt som helst under förutsättning att man hittar hundens motivation.

Kooikern visar tydligt vad den tycker men i smyg. Den är som de människor som inte talar i stora ord vad den tycker och tänker men visar det med små medel. Det gäller att man är observant och lyhörd för att uppfatta det de säger.

Reservationen finns där på gott och ont. I skogen är det väldigt skönt att de inte springer fram till alla. I samhället så har de inga bekymmer men om någon vill gå fram och hälsa så kan de antingen ignorera dem och vara helt nollställd eller så kan de först vilja godkänna. De skapar relationer till folk. Har de mött dem förut så kommer de ihåg, också på gott och ont. Visst finns det öppna och tillgängliga kooikrar, oftast vuxna hundar med erfarenhet, och några kooikrar som bara springer fram och älskar alla de möter men det är nog mer ett undantag och kanske ett tecken på att den är överdrivet social vilket innebär att de är än mer reserverad än en reserverad hund. Jag ser inte reservationen som ett problem då är det ett större problem att de spelar teater och låtsas vara försiktiga och ömkliga fastän den bara kör en luring. Ofta märker inte hussar och mattar det heller J

Att välja ras

Redan när man beslutar sig för att skaffa hund så bör man ställa sig frågan varför. Om svaret blir så enkelt som till sällskap så finns det många raser som är betydligt enklare än en kooiker och hundägandet kan också bli roligare. Genom sitt utseende så är kooikern så lagom och när man träffar dem som besökare så verkar de lugna och trevliga och det är de, men inte av sig själv. Det kräver en hel del arbete. Generellt är kooikern aktiv utomhus men lugnare inne vilket de flesta önskar.

Att välja ras är en rolig process. Man tittar i hundböcker och läser mängder av litteratur. Ofta så funderar man på pälsvård vilket är sunt för om man är pedant så finns det raser som i alla fall inte fäller även om det drar in smuts med tassarna. Om man måste borsta hunden varje dag så bör tiden finnas. Hundar som trimmas är också en tidsplanerad aktivitet precis som när vi går till frissan och en utgift vid varje tillfälle om man inte gör det själv. Pälsvård är kanske det som man funderar mest på och så storleken förståss och då blir kooikern en given kandidat för att den är lagom stor och när det gäller pälsvård så är det inte mycket som krävs, någon liten tova bakom örat kan det bli på vissa hundar. Annars så är den lätt att torka av och torkar relativt snabbt, snö fastnar inte i pälsen och de luktar inte blöt hund.

Att kooikern är så lagom kan bli en fälla. Lagom till vaddå? Ofta tänker man då på exteriören men mentaliteten då? Nej, då kanske den inte är så lagom utan istället kanske mer avancerad, definitivt inte enklare än en "lagomhund". Det talas om skärpa och det har den men den behöver inte skapa några problem under förutsättning att man har samma uppfattning om vad man menar med skärpa och hur hunden fungerar beroende på nervkonstitutionen, vilken försvarslust den har etcetera. Detta är ett mycket komplext område och som man bör diskutera ingående och jämföra med andra raser. Sedan kan man fatta beslut.

Kooikerns utveckling

Övningarna under valptiden bygger mycket på samarbete och att få hunden att älska vara tillsammans med dig, ett tydligt, stödjande och älskvärt ledarskap. Det bygger på tillit och tilltro. En kooiker kan i många fall uppfattas som självständig och tuff krabat men kan i många situationer egentligen vara osäker och rädd och har den inte fått veta var gränserna går, så kommer den inte att bli en trygg hund och risken finns att den agerar utåt i försvar.

Ett exempel, min dotter som är 19 år tyckte att jag knöt Maya alldeles för nära mig (Maya är min blivande tävlingshund), övriga familjemedlemmar blev vansinniga, hon lyssnade inte alls på dem. Men jag fortsatte att bygga vår relation starkare vilket är så tydligt idag när vi tränar tillsammans, hon älskar det och att vara tillsammans med mig. Men idag är hon så säker så att hon även lyssnar till de andra i familjen och min dotter har nu förstått varför jag gjorde som jag gjorde och hon kommer säkerligen göra detsamma när hon får egen hund. Det för så mycket positivt med sig.

Något som man ska försöka bevara från valptiden är kamplusten och föremålsintresse, för det blir mycket enklare att belöna hunden vid träning och där har kooikern en svaghet. Det är svårt är att hitta motivationen. Maya har tidigare varit så motiverad bara av att vara tillsammans med mig men är nu i puberteten och då har det blivit lite svårare, ”du sa ju nyss att jag skulle ligga, hur ska du ha det?”. Men jag ser detta bara som en fas som vi måste igenom.

Först vid fyra år så känns det kooikern har mognat och blivit vuxen. Sedan fortsätter den att utvecklas och skaffar sig många egenheter. En kooiker kan bli mycket gammal, 15 år är inte ovanligt.

Hälsa och Sjukdom

Innan en hund går i avel så testas den för vissa sjukdomar men ofta så saknas kunskap om hur arvsgången sker då det är mycket komplext, det är därför som avel är så svårt. Anlagen för sjukdomar kan antingen vara enkel recessiva, enkel dominanta, polygena eller könsbundna. Sjukdomar som är enkel recessiva, vilket är den vanligaste arvsgången för sjukdomar hos hundar, innebär att båda föräldrarna ska bära anlag för sjukdomen för att den ska kunna bryta ut. Finns det DNA-test för sjukdomen så är det ett 100% tillförlitligt test, dvs. är båda föräldrarna fria så kan inte avkommor varken bli anlagsbärare eller sjuka.

Von Willebrands Disease är en allvarlig blödarsjukdom och det första fallet på en kooiker upptäcktes 1991. som på kooikern upptäcktes först 1991men där man för rasen kooikerhondje har hittat DNA-molekylen och därmed utvecklat ett DNA-test som används sedan 1998. Är föräldrarna fria så är avkomman hereditärt fria. Sjukdomen är enkel recessiv vilket innebär att båda föräldrarna måste vara anlagsbärare för att avkomman ska kunna utveckla sjukdomen. Är den ena föräldern fri och den andra anlagsbärare kan avkomman bli fri eller anlagsbärare men ingen avkomma kan utveckla sjukdomen.

Katarakt är en benämning på en defekt med många olika varianter, bland annat finns det en ärftlig variant som kan drabba kooiker. Avelsdjur ska vara testade genom ögonlysning hos specialutbildad veterinär innan parning. Reglerna säger dock att hundarna ska ha känd status senast 1 år före parning men det finns egentligen inga restrektioner.

Patellastatus är också ett krav på avelsdjur. Det är en bedömning på knäledens funktion som sker efter att hunden fyllt 1år och den utförs bara en gång. Allvarliga fall av patella kan opereras. För att få en godkänd bedömning på patellaluxation måste veterinären vara Specialist i hundens och kattens sjukdomar.

Det finns inga sjukdomar eller symptom som man måste testa om hunden inte ska gå i avel. Men det kan vara bra att testa patellorna (knäna) och kanske även röntga höfterna om man ska hålla på med aktiviteter som belastar kroppen hårt tex agility. Men det gör man bara en gång och det måste ske efter att hunden fyllt 1 år.

I övrigt förekommer endast sällsynta sjukdomar.